Lever trots allt

Det har nu passerat 26 fruktansvärda dagar. Kan inte fatta att det snart gått en månad! Det vore fel att säga att den ena dagen har varit den andra lik. Det händer massa saker hela tiden som påverkar mig på olika vis. Man ska inte önska livet ur sig, men jag önskar att det här var över nu. Jag skulle vilja trycka på spolknappen och hoppa över några kapitel i mitt liv. Men då hade jag förmodligen också missat en massa bra saker. Ingenting i livet e ju så enkelt. Alla har vi motgångar, stora och små. Jag har aldrig varit med om något så här svårt tidigare. Har aldrig förlorat någon som stått mig jätte nära, har aldrig drabbats av katastrofer eller svåra sjukdomar. Men nu blv det min tur och det med råge! Även om jag går på mina bara knän så har jag iaf inte lagt mig ner och bara gett upp. Jag har överlevt dessa 26 dagar och tänker fortsätta att kämpa mig vidare. Det måste jag, har ju inte bara mig själv att tänka på. Jag har heller aldrig varit deprimerad eller ledsen en längre tid, men nu vet jag hur det känns. Det känns olustigt och nästan förbjudet att skratta eller att tillåta sig själv att må bra. Det känns onaturligt att le. Men livsglädjen återvänder förhoppningsvis en dag. Det är bara svårt att föreställa sig det nu, hur det skulle gå till.

Men den här tiden har också varit väldigt lärorik och jag har lärt mig mycket om mig själv och andra. Det är nästan skrämmande hur man kan lura sig själv och hur skev uppfattning man kan få om andra männskor. Är jag lättlurad eller vill jag bara inte tro det värsta? Jag vet inte vad som är värst. Men jag har blivit glatt överraskad också av hur mycket godhet det finns där ute. Det finns många varmhjärtade människor som vill hjälpa och stötta. Folk bryr sig helt enkelt. En del gör det kanske av ren nyfikenhet men de flesta verkar uppriktiga. Jag har ett stort stöttande nätverk runt om mig som gör att jag känner mig trygg och omhändertagen. Ibland behöver man hjälp. Ensam är inte starkast! Det trodde jag förr. Att jag skulle klara av alla problem själv och skämdes för att be om hjälp eller att dela mina problem med någon annan. Jag har burit på mycket i många år men jag har ju hela tiden också trott och hoppats på en förändring. Jag hoppades att problemen skulle lösa sig själv, men nu kan jag vara ärlig mot mig själv och vet att det gör dem ju aldrig.

Jag har levt med en tickande bomb och nu har den exploderat! Om den inte hade exploderat nu så hade den gjort det imorgon eller nästa helg, nästa månad eller KANSKE hade den tickat på i några år till. Men den hade aldrig slocknat och förr eller senare så kommer smällen!