Ditt & datt

Två mycket glada tjejer på Skyltsöndagen, då de fick varsin tur på ponny :-D Fattar inte hur lilla 2-åringen vågade! Men hon hade sett en liten ponny på tv någon dag innan och sa till mig att hon ville ha en sån, haha.

När jag skriver detta är kl bara 22.00 men jag har redan hunnit med att somna på soffan en stund när barnen somnat.Det var inte så bra för nu halkar allt annat efter som jag skulle få gjort ikväll. Men jag är helt slut! Har åkt på min andra förkylning på kort tid. hade feber igår och kanske ltie idag också. men jag var tvungen att ta mig till min praktikplats. Har min sista vecka där nu och idag kom min lärare på inspektion. Det var lite nervöst men det gick jättebra. Känner mig ändå ganska nöjd med vad jag har presterat där under denna fruktansvärt röriga och jobbiga tid i mitt liv. Har nästan varit skönt att åka dit och få skingra mina jobbiga tankar och försöka glömma dem en kort stund. Läraren reagerade direkt på att jag gått ner i vikt när hon tittade på mig, ooops e det så uppenbart!? Ställde mig på vågen igår som visar en viktminskning på nästan 10 kg!!! Och jag hade inte mycket att ta av från början om jag säger så,har alltid varit väldigt smal. Men nu tror jag att jag e på banan igen och äter så mycket och så ofta jag kan :-).

Har också varit på utvecklingssamtal på min dotters skola tidigare ikväll. Det gick bra, det e ju en duktig tjej jag har, men det visste jag redan,hehe. Under tiden passade mormor de andra "hyntingarna" och hade middag färdig när vi kom hem från skolan.TACK MAMMA!!

Nu ska jag skriva en jobbansökan och en sk CV. Någon som vet hur man gör??? Jag har inte behövt söka jobb på 10 år! Men det ger sig väl. Har jag berättat att klinikchefen på en klinik som jag praktiserat på, har ringt mig bara för att informera mig om att de nu lägger ut en tjänst som de gärna vill att jag söker.Tror ni jag blev glad av det samtalet ;-) Verkar himla lovande tycker jag och hoppas på att få jobbet som hade passat mig perfekt. En tillsvidare, heltids, tandskötersketjänst i min egen hemkommun. Hoppas, hoppas! Min tur måste ju bara vända nu, menman vet ju aldrig?

I´m moving on

I´M BACK!!!

Fick några käppar i hjulet, men nu är jag i rullning igen, HA! Vissa människor e bara för mycket, säger jag bara. Men jag har en förmåga att som katten alltid landa på mina fötter om jag faller. Så kom igen bara, försök med dina/era fula tricks, jag är redo! Jag blir bara starkare för varje dag som går. Har MINST ett lager till med skinn på näsan efter allt jag gått igenom. TUSEN TACK alla underbara människor som finns vid min sida dag och natt. Jag kommer aldrig att glömma vad ni gjort för mig och mina barn.

Madonna är min idol. Den kvinnan vet oftast vad hon snackar om! Den här låten talar i klartext och den peppar mig till tusen. Alla händelser i mitt liv har en egen låt. Den här låten hör ihopa med nuet i mitt liv på pricken. Musik är som medicin för min själ. Hellre tar jag den än en burk med piller ;-).

Mörbultad, men överlevde!!

Jag känner mig mörbultad både psykiskt och fysiskt sen gårdagen men jag överlevde och det trodde jag knappt att jag skulle göra ett tag. Jag tog mig igenom det. Nu är det över och nya tuffa uppgifter väntar. Men jag tar en sak i taget och betar sakta av alla måsten. Idag har jag fått stanna hemma från min praktikplats. Trodde att jag skulle klara det men jag har haft fullt upp här hemma istället. Tror att jag har ringt "tusen" tradiga samtal denna dagen. Men nu ligger jag inte efter med det längre och slipper ha det hängade över mig. Dessutom behöver jag återhämta mig rent känslomässigt. Men jag ser lite ljusare på framtiden idag. Känner en hopplöshet men har en tro till att det kan bli bättre och att det går att lösa det mesta. Kommer säkert inte kännas så alla dagar men idag gör det just nu i denna skrivande stund. När man börjar ta itu med allt det praktiska och ser att något händer så blir det en morot till att vilja fortsätta. Mitt liv får inte ta slut vid 29-års ålder, det måste ju finnas något mer för mig där ute i den stora världen :/. Hoppas att mitt förflutna går att förena med framtiden. De enkla lösningarna är ofta bättre än de invecklade.

Nu ska jag bjuda på alla porträttbilderna från förskolan och skolan på min kidz. Stolt som man är över sin avkomma ;-).

Försöker stålsätta mig...

...inför morgondagen. Chrisitna Aguilera´s Voice Within får bli de sista orden för ikväll. Ska försöka lyssna på min inre röst och låta den guida mig och ge mig styrka.

Ord som värmer och drar i mina smilband

Jag står i köket och lagar middag till oss på kvällen. Min son står brevid spisen på en stol och vill vara med på ett hörn. Helt utan förvarning säger han...-Mamma, jag tycker att du är fin i ansiktet.
Hur kan man vara så go som min påg?! Han vet verkligen hur man muntrar upp sin trötta, deppiga mor.

Nu måste jag försöka sova. Men jag visste att den här veckan skulle bli så här. Jag är inte "där" när folk talar till mig, mina tankar har vandrat iväg med mig på helt andra håll. Jag känner att herr Ångest bultar på min dörr. Han vill komma in och ställa till med oreda. En knut växer sig stor i magen på mig. Det börjar närma sig nu. Jag vill INTE se, höra & känna allt igen!!! Ilska, rädsla, sorg, besvikelse skakar min kropp. Men jag SKA klara det här, det måste jag. Sanningen kan aldrig göra fel, sanningen måste fram, sanningen kan göra jätte ont och kan vara svår att acceptera men den vill ingen illa, den vill bara ställa allt till rätta. Snart vet jag. Onsdag blir kanske den första dagen på resten av mitt liv!

Borde sova men...

I have a tale to tell
Sometimes it gets so hard to hide it well
I was not ready for the fall
Too blind to see the writing on the wall

Chorus:

A man can tell a thousand lies
I've learned my lesson well
Hope I live to tell
The secret I have learned, 'till then
It will burn inside of me

I know where beauty lives
I've seen it once, I know the warm she gives
The light that you could never see
It shines inside, you can't take that from me

(chorus)
2nd Chorus:

The truth is never far behind
You kept it hidden well
If I live to tell
The secret I knew then
Will I ever have the chance again

If I ran away, I'd never have the strength
To go very far
How would they hear the beating of my heart
Will it grow cold
The secret that I hide, will I grow old
How will they hear
When will they learn
How will they know

(chorus)
(2nd chorus)

Min lille spis :(

Helgens aktiviteter blev inställda. Hade inte massor inplanerat men jag hade sett fram emot helgen efter en lång och tuff vecka såklart. Men sonen har blivit sjuk. han ligger just nu i skrivande stund i min säng med hög feber och värk i kroppen och huvudvärk, precis samma som hans syrror har haft i veckorna innan. Men nu är vi nästan alla vaccinerade iaf. Jag fick "bacon-sprutan" igår och mår helt ok. Är såklart öm i armen men har annars inga tecken på biverkningar. Bara minstingen som inte fått, men det blir kanske snart eftersom de ändrat åsikt om detta nu och ska börja vaccinera 6 månaders bebisar - 3 åringar också.

Nu har jag haft sjuka barn i 3 veckor på rad. Fast min mamma har tagit hand om dem delvis dessa veckorna så att jag har kunnat jobba långa dagar på praktiken och även gjort min hemtentamen på kvällarna. Tur att jag har mamma. Hon är världens bästa mormor dessutom :). Skickar även ut ett tack till alla andra som har hjälpt mig. Jag är så tacksam! Nämner inga namn så är ingen glömd :).

Jag håller på att stålsätta mig för nästa vecka. Den blir som att resa ner till helvetet och bli slickad av lågorna kan jag lova! Jag kan nog inte förbereda mig mentalt på att orka med detta, alla sår kommer att rivas upp igen och de har inte ens slutat blöda än. Jag kan bara hoppas att min mentala hälsa är så stabil att jag inte flippar ut helt! Jag känner mig så sårbar och hatar den känslan. Jag vill känna mig stark igen. Ovissheten är också en ständig oro och ligger och bubblar i magen hela dagarna. Kanske är det därför som jag inte kan äta. Jag är ingen vacker syn längre med tunna armar och revben som sticker ut på sidorna. Tror inte jag har fler hål i bältet till byxorna, jag har spänt in det sista. Men jag är medveten om problemet och försöker att motarbeta det.

Nä, det må vara fredag men nu jobbar min skalle på övertid. Jag har bara sovit 4 och 1/2 timme per natt denna veckan. Nu protesterar min kropp och vill bara ta mig till sängen. Ska strax krypa ner till min varma spis (min febriga kille). Han vill ju absolut inte ha något febernedsättande iheller. Han blir helt hysterisk bara jag nämner alvedon eller liknande. Men om han börjar yra eller visar tecken på försämring så kommer jag inte att ge mig. Då måste jag få ner febern! Ska försöka somna ikväll utan att blöta ner hela örngottet. Begriper inte varför jag tvunget ska gråta när jag går och lägger mig. Det är precis som att när man slappnar av så kan alla känslor skölja över en som en våg! Därav mitt förra inlägg från Björn Skifs låt. För så känns det.

God natt

Det blir alltid värre framåt natten :(

"Det blir alltid värre framåt natten.

Långt från alla ljusen, alla skratten.

Ligger vaken, tänker på dej.

Minns för mycket

och är ensam."

(Björn Skifs)

2 av 4

Förstår inte vad som tar sån tid, men det har blivit något strul med äldsta dotterns foto som blev taget i skolan. Jag väntar också på syskonbilden på alla mina 3 godingar. Men 2 av 4 bilder har jag fått. Här är mina ögonstenar. Har tagit foto av fotografierna därav den dåliga skärpan. Kommer aldrig att ha råd att köpa hela serierna. De kostar 407 kr x 3 barn = 1221 + syskonbild 407 kr = 1628!!! NOOOOOT! Kan bara köpa 1 porträttark per bildserie då blir summan 120 x 4 = 480 kr, överkomligt men svider ändå i plånboken. Men jag kan inte låta bli, de blev ju så bra. Har sett de andra bilderna också så jag vet att jag vill ha dem med. Nästa år blir det ingen syskonbild, det var en engångs grej som jag fixade så den blev av. Så kul att ha dem samlade nån gång ju. Kan inte fatta så stora barn jag börjar få!



Lilla "Lintotten" :)



Stilig kille va? ;)

Lever trots allt

Det har nu passerat 26 fruktansvärda dagar. Kan inte fatta att det snart gått en månad! Det vore fel att säga att den ena dagen har varit den andra lik. Det händer massa saker hela tiden som påverkar mig på olika vis. Man ska inte önska livet ur sig, men jag önskar att det här var över nu. Jag skulle vilja trycka på spolknappen och hoppa över några kapitel i mitt liv. Men då hade jag förmodligen också missat en massa bra saker. Ingenting i livet e ju så enkelt. Alla har vi motgångar, stora och små. Jag har aldrig varit med om något så här svårt tidigare. Har aldrig förlorat någon som stått mig jätte nära, har aldrig drabbats av katastrofer eller svåra sjukdomar. Men nu blv det min tur och det med råge! Även om jag går på mina bara knän så har jag iaf inte lagt mig ner och bara gett upp. Jag har överlevt dessa 26 dagar och tänker fortsätta att kämpa mig vidare. Det måste jag, har ju inte bara mig själv att tänka på. Jag har heller aldrig varit deprimerad eller ledsen en längre tid, men nu vet jag hur det känns. Det känns olustigt och nästan förbjudet att skratta eller att tillåta sig själv att må bra. Det känns onaturligt att le. Men livsglädjen återvänder förhoppningsvis en dag. Det är bara svårt att föreställa sig det nu, hur det skulle gå till.

Men den här tiden har också varit väldigt lärorik och jag har lärt mig mycket om mig själv och andra. Det är nästan skrämmande hur man kan lura sig själv och hur skev uppfattning man kan få om andra männskor. Är jag lättlurad eller vill jag bara inte tro det värsta? Jag vet inte vad som är värst. Men jag har blivit glatt överraskad också av hur mycket godhet det finns där ute. Det finns många varmhjärtade människor som vill hjälpa och stötta. Folk bryr sig helt enkelt. En del gör det kanske av ren nyfikenhet men de flesta verkar uppriktiga. Jag har ett stort stöttande nätverk runt om mig som gör att jag känner mig trygg och omhändertagen. Ibland behöver man hjälp. Ensam är inte starkast! Det trodde jag förr. Att jag skulle klara av alla problem själv och skämdes för att be om hjälp eller att dela mina problem med någon annan. Jag har burit på mycket i många år men jag har ju hela tiden också trott och hoppats på en förändring. Jag hoppades att problemen skulle lösa sig själv, men nu kan jag vara ärlig mot mig själv och vet att det gör dem ju aldrig.

Jag har levt med en tickande bomb och nu har den exploderat! Om den inte hade exploderat nu så hade den gjort det imorgon eller nästa helg, nästa månad eller KANSKE hade den tickat på i några år till. Men den hade aldrig slocknat och förr eller senare så kommer smällen!