Jag står i köket och lagar middag till oss på kvällen. Min son står brevid spisen på en stol och vill vara med på ett hörn. Helt utan förvarning säger han...-Mamma, jag tycker att du är fin i ansiktet.
Hur kan man vara så go som min påg?! Han vet verkligen hur man muntrar upp sin trötta, deppiga mor.
Nu måste jag försöka sova. Men jag visste att den här veckan skulle bli så här. Jag är inte "där" när folk talar till mig, mina tankar har vandrat iväg med mig på helt andra håll. Jag känner att herr Ångest bultar på min dörr. Han vill komma in och ställa till med oreda. En knut växer sig stor i magen på mig. Det börjar närma sig nu. Jag vill INTE se, höra & känna allt igen!!! Ilska, rädsla, sorg, besvikelse skakar min kropp. Men jag SKA klara det här, det måste jag. Sanningen kan aldrig göra fel, sanningen måste fram, sanningen kan göra jätte ont och kan vara svår att acceptera men den vill ingen illa, den vill bara ställa allt till rätta. Snart vet jag. Onsdag blir kanske den första dagen på resten av mitt liv!
1 kommentar:
Onsdagen ÄR den första dagen på resten av ditt liv. Du ska få äntligen bli fri från all ilska och ångest. Jag är så extremt stolt att ha dig som kusin och förebild och att du vågar stampa ner foten och säga ifrån är beundransvärt. Du är modig, DU är stark, DU är en ALDER <3. Glöm aldrig det..
Skicka en kommentar