Dax att ta tjuren vid hornen

Snart kommer det oundvikliga. Det som man både har väntat på men också fasat för. Precis när man börjar hitta sin plats här i livet och allt börjar funka riktigt bra... så rörs det om i grytan.
Det är ingen hemlighet att jag är ensamstående med 3 barn. Å då menar jag verkligen ENSAMSTÅENDE! Barnens pappa har inte funnits med i deras liv på nästan ett år, med undantag för ett par korta umgängen. Vi har delad vårdnad men pga av vissa tråkiga omständigheter så kan barnen inte vara med sin far.

Nu e frågan hur ska det bli? För det är bara vi = jag, mitt x och våra barn som kan bestämma hur framtiden ska se ut tillsammans! En gång i tiden bestämde sig 2 människor för att vara tillsammans, man lovade varandra evigt trohet och att älska varandra i nöd och lust. Sen bildade dessa människor en liten familj tillsammans. De välsignades med 3 friska, välskapta barn. Lyckan var total och de kunde inte önskat mer! Det var då det...men livet bjöd på lite för mycket nöd och för lite lust kan man säga :/.

Jag vet bara att jag egentligen inte vill missa en sekund av barnens liv. Jag vill finnas hos dem under alla deras medgångar OCH motgångar. Se hur de utvecklas, växer och hjälpa till att forma dem till förhoppningsvis goda männickor. Men jag vet inte om deras pappa känner samma som jag? Han verkar förvånadsvärt nöjd med att bara vara en gestalt som dyker upp i deras liv lite då & då. I begynnelsen av denna tråkiga historien så stred jag verkligen för att få ha barnen så mycket som möjligt. Till slut blev det bestämt att barnen skulle vara hos sin pappa VARANNAN HELG mot min vilja (fast de har inte ens varit det pga att deras pappa inte varit tillgänglig så det kan ju kvitta).

Frågar jag barnen idag så skulle de vilja vara hos sin pappa VARANNAN VECKA som deras kompisar gör som har skilda föräldrar. Men samtidigt har de blivit så vana vid att bo hos mig att de inte tänker på detta så mycket. När deras pappa försvann så mådde de fruktansvärt dåligt. De fick alla 3 gå igenom sina egna små kriser och jag kunde bara försöka finnas där för dem till 100 % och ge dem all trygghet och kärlek jag förmådde. Det var verkligen hjärskärande att som mamma se ens barn lida på detta viset :(. Nu har vi äntligen lyckats få balans i våra liv och fått en normalt fungerande vardag. Visst saknar barnen sin pappa, de älskar honom och önskar att de fick träffa honom mer....MEN de klarar att hantera saknaden nu och sina känslor.

Men hur ska vi egentligen ha det nu då?? Om en månad återvänder deras far till deras liv....vilket kommer påverka mitt också såklart. För barnens skull måste jag svälja, bita ihop och försöka få det här att fungera för oss alla. Det är orealistiskt att han och jag ska bli goda vänner, kunna träffas över en kopp kaffe medans våra barn leker hahaha...det kommer aldrig hända men vi måste kunna prata med varandra och diskutera saker som rör barnen utan att gå i taket, skrika och ställa till jävelskap! Barnen mår skit när de vet att vi bråkar med varandra och visar det då på olika sätt. Kan vara att den äldsta får magont och inte vill gå till skolan, den mellersta brukar få raseriutbrott och blir arg på hela världen, slår isönder saker på sitt rum om han vet att jag å hans pappa bråkar, den lilla blir som ett litet plåster på mig, gnällig och mammig skulle man kunna säga, så visar hon sitt missnöje med situationen. Men detta har jag inte sett på flera månader nu.

Men tänk om deras far inte vill klä på sig papparollen igen? Han är kanske inte så intresserad längre. Han har kanske gått vidare och har bytat ut barnen mot nya huvudrollsinnehavare i sitt liv nu. Det kan ju inte jag påverka. Jag kan bara hoppas att han älskar dem lika mycket som jag gör och att han fortfarande också vill deras bästa! Men om han bara vill gästspela i deras liv lite då å då (varannan helg på högtider osv) så får det bli så. Jag kan iaf inte tänka mig att missa mina barns liv, jag vill ha dem i mitt varje dag hela året om :). Tanken är hemsk nog på att förlora halva tiden med dem om de inte skulle bo här varannan vecka!!!!! Men för mina barn skull så hade jag gjort det, om de bad mig. För dem kan jag offra allt och lite till...bara de är lyckliga. Jag har inte ensamrätt till barnen när det ännu finns en till förälder i livet. Vi är 2 om dem.

Men frågan är ju nu vad som blir bäst? En STOR fråga har ju också varit.....har han förändrats....har han lämnat sina gamla ovanor och osunda levnadssätt bakom sig och lärt något av sina fruktansvärda misstag. För livet är till för att lära. Om han inte gjort det så blir detta ännu svårare ju. Jag kommer aldrig att spela med våra barns säkerhet!!!

ÅNGEST!