...som lämnar människan...även denna. Jag HOPPAS att jag en dag får uppleva den riktiga kärleken och att den dagen inte dröjer för länge innan den kommer! Kan ju inte sluta hoppas, vad e det då för mening? De e lätt för er som har "någon" att säga.."ha ingen brådska det kommer ske"...eller "bara njut och lev livet nu"...osv. Ni delar livet med någon, förmodligen den ni älskar, det måste vara skönt. Men då kanske man inte vet eller minns hur fruktansvärt ensamt det kan va att vara utan livskamrat? Tiden blir lång fast att man omger sig med nära å kära, sina vänner å fyller dagarna med roliga upplevelser. Kvällarna är så klart värst. när alla har gått hem till sig. Det finns bara jag kvar och mina tankar. E mer givande att snacka med en vägg, hahaha.
Marie Fredriksson sjunger om mitt hopp :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar