När man tror man förstår...

...sig på karlar så har man fel. De upphör aldrig att förvåna eller förbrylla mej. Men numera låter jag dem bete sej hur fan de vill...men e de dumma så har de inte mer med mej att göra. Å jag spelar inga spel. Tänker jag aldrig göra igen. De e bara raka rör som gäller. Alla kort på bordet eller ingen lek alls! Jag kan leka utan kortlek men då blir de bara lek ett par gånger, sen tröttnar jag. De e spännande för stunden men sånt svalnar fort. Måste finnas mer bakom om jag ska orka bry mej å behålla intresse. Har nu upptäckt att kärlek är svårfunnet. Man kan komma jäkligt bra övverens med många....ha de hyfsat bra tillsammans...ha roligt ihopa...njuta av varandras sällskap...ha hett sex till och med...men att bli riktigt förälskad och kär de vet jag inte om jag kan bli fler gånger :/. Har inte blivit det än iaf och har varit singel i typ 1 år nu. Å jag har träffat många under denna tiden och lärt känna många fina pågar, men ingen som får mitt hjärta att slå. Konstigt...trodde faktisk inte de kunde bli så. Men jag kan väl inte säga att jag lider av det. Mest förvånad av att de är så. Men jag blir lite rädd när någon säger till mig att " Det var riktigt länge sedan han tyckte om någon så mycket som han tycker om mig" och att "han vill vara bara min om jag vill det". Varför känner han så för mig? GHAAAA, nej nej nej...va hemskt de känns när inte jag känner samma!! Men kanske jag kan göra det om jag försöker? Eller ska man behöva försöka? Ska inte den känslan komma helt naturligt av sig själv??? Jag tänker inte "bli någons" förren jag känner den rätta känslan i bröstet igen. Då ska de bulta hårt mitt hjärta...för den mannen. Få se om han tar mig med storm en dag hehe ;). Tills dess håller jag alla dörrar öppna och fortsätter att ha roligt å håller ett öppet sinne :D.