Tack!

Tack mina vänner!! "Det som inte knäcker en gör en starkare", fast jag börjar spricka i sömmarna. Det börjar bli väldigt svårt att hålla ihopa trådarna. Kan tyvär inte berätta så mycket men det hjälper att ventilera sina känslor, prata med släkt & vänner och skriva av sig här. Idag var ytterligare en mycket jobbig dag att ta sig igenom och jag tvivlar på att jag kommer sova så många timmar inatt.

Dessutom har sjukdom härjat här hemma den senaste veckan. Först trodde jag att äldsta dottern hade fått svininfluensan!! Hon fick 39,5 graders feber, huvudvärk ont i hela kroppen men mest över bröstet, sov konstant under 2 dygn och fick bara i sig små klunkar vatten när hon vaknade till. Dessutom kräktes hon ett par gånger. Men just att hon kräktes tydde ju på att det var en "vanlig" influensa. Hon är bättre nu men har blivt fruktansvärt smal och dragit på sig en förkylning.

Samtidigt hade jag 3 mycket viktiga dagar att klara på högskolan. Vi skulle få lära oss att lägga bedövning i munnen. Jag har redan missat många skoldagar pga omständigheterna men missade jag en enda dag av dessa, skulle jag inte bli godkänd i hela kursen!! Och jag som hela tiden strävat efter de bästa resultaten och gjort alla inlämningsuppgifter och tentor med goda resultat, jag greps av panik! Och i detta helvete jag befinner mig i nu orkar jag inte bry mig om skola egentligen, jag vill bara försvinna från jordens yta, men förståndet säger mig något annat. Tack & lov har jag en underbar mor som ställde upp med allt just nu och passade sjuklingen. Hon kunde ju också blivit smittad och fört med sig smittan hem, men hon klarade sig. Under tre dagar tog hon hand om dottern och gjorde fint i huset. Jag har inte orkat ta tag i någonting här hemma, så det behövdes verkligen kan jag säga. Samtidigt har hon och hennes sambo tagit hand om min son hela veckan. Hämtat och lämnat honom på dagis och gett honom mat och kärlek varje dag. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är! Tyvärr är det nu min lille prins som ligger sjuk med feber och är förkyld. Men det är ju sånna tider nu så det var väntat.

Jag klarade kursen och har avverkat en tenta också, fast den vet i tusan hur det gick med, den får nog kompleteras senare. Tur att läraran är förstående för min situation och de vill inget hellre än att hjälpa mig med skolan så att jag kan bli färdig i januari. De här åren får inte vara förgäves bara för att allt rasar runt om mig nu!

Måste vara stark nu. Måste blicka framåt fast det är mycket lättare att se nuet och det som varit :(. Någon sa till mig att jag inte skulle bekymra mig eller tänka på något just nu. Jag ska bara andas, det är min ända uppgift. Och det är ju sant, jag måste ju andas för att överleva. Bara det e svårt nog. Mina ögon svider igen, har lyckats gråta isöder dem idag också. Men jag andas och det är....något.