Utmattad!

Allt jag tar mig för är en så stor kraftansträngning nu. Hjärnkontoret jobbar frenetiskt alla vakna timmar och jag har aldrig varit med om drömmar till dess like, som jag drömmer om nätterna nu. Hur mycket orkar en människa med kan jag undra och blir ständigt förvånad av hur kroppen kämpar vidare. Idag har jag nog stressat lite för mycket och grubblat lite för länge för jag e helt slut.

Dagen började med att jag var sen på morgonen. I hallen bekänner min son att han har för ont i halsen för att gå på dagis. Hm...han verkar kry men ok, jag kunde ju höra med mormor om hon vill skämma bort honom en dag till. En yrvaken mormor svarar 06.50 på morgonen. Hon tar gärna hand om honom. Jaha, då ska jag "bara" först cykla till dagis/fritids och lämna de andra. Sen cykla till andra sidan byn och lämna herren med halsont hos mormor. Jag är då JÄTTE sen och har inte en chans att hinna i tid till min nya praktikplats. Attans tänkte jag, känns inget kul att komma för sent första dagen på ett nytt (jobb), men jag har tur! Mammas sambo är fortfarande hemma och kunde köra mig så jag slapp att ta en långsam buss. Glad blir jag och lyckas komma 10 minuter för tidigt tom.

Jobbet gick OK och personalen var snälla. Kan nog trivas där. Hoppas jag fixar detta trots alla personliga problem. Jag behöver iaf vara aktiv hela dagarna för att inte grubbla lika mycket, det blir färre tårar då också.
När arbetsdagen var över fick jag en lång promenad till bussen.....i spöregn! Sedan ytterligare en promenad till mamma i regnet. Hämtade sonen (som mådde mycket bättre) och cykeln. Sedan cykla till andra sidan byn till dagis/skola i....kan ni gissa....MER REGN. Hämtade barnen där och sen en trevlig kvällstur på cyklarna hemmåt i det härliga regnet! Behöver jag säga att jag var genomblöt när jag äntligen var hemma?
Kan ha svurit också en del på vägen eftersom mitt humör inte e så toppen just nu. Får lätt några utbrott varje dag, men det e kanske bra att skrika lite och få ut lite aggresioner. Så länge det inte går ut över barnen så. Men de tittar på mig som om jag vore knäpp när jag bankar handen i diskbänken några gånger, de har inte sett sin mamma så här tidigare. Min dotter hjälper mig med allt för att göra mamma glad. Idag dukade hon till middagen och hjälpte till att röra i såsen. Min goa tjej, älskar henne så mycket.

Ops, nu e tårarna påväg fram igen. Bäst att jag avrundar här och inte analyserar mer ikväll.

Jag är trött, kanske jag skulle nöjt mig med att skriva istället, men då hade det inte varit mycket till blogg att läsa. Å så hade jag inte fått ur mig allt trisst jag bär på.

God natt!